Arashi i Vasabladet

Idag uppmanar jag alla att läsa Vasabladet! Där fanns nämligen en av de mest spännande artiklar jag någonsin läst i den tidningen. Rubriken löd "De gör japansk pojkbandspop" och handlade om en japansk låtskrivaren Daichi och förläggaren Nakamura Hide som kommit till Vasa av alla ställen för att samarbeta med Janne Hyöty.

Det är nog första gången någonsin som Arashi nämns i Vasabladet! Jag antar nu att alla vet att Arashi är ett av Japans mest kända pojkband, som också gör roliga TV-program, t.ex. Arashi no Shukudai kun 嵐の宿題くん. Det står nämligen att Daichi var med och skrev två av de mest sålda singlarna ifjol, båda framförda av Arashi. Efter lite efterforskning har jag fått fram att dessa singlar är Truth och One Love.

Artikeln kan jag tyvärr inte hitta på Vasabladets hemsida, så ni får allt leta efter tidningen i pappersversion. Vasabladet fredagen den 27nde februari!

/Jannica

Tidsöveranvändning?

Något som känns väldigt aktuellt just nu, inte bara för mig utan säkert för många andra också, är tidsbrist. Man kan skriva en lång lista på saker som man borde göra, vill göra och helt och hållet prioriterar bort. Men måste dethär med tidsbrist alltid vara så negativt?

Varför inte försöka se det på ett trevligare sätt? Själva ordet ”tidsbrist” ger så negativa associationer. Vi borde istället byta ut det mot något trevligare. T.ex. börja prata om ”tidsöveranvändning”. Nåja, någon annan kan säkert komma på något bättre.

Med en jobbig datateori-tent på fredag (då jag dessutom ska hinna åka och handla med min farmor), massor med japanska läxor till imårgon och tusentals böcker och papper att läsa och en sammanfattningar att skriva så borde jag inte sitta här så länge till. Jag hoppas bara att min nya positivare attityd till tidsöveranvändning ska få alla måsten att kännas trevligare.

Det tvivlar jag på.

/Jannica

Spankulera På Stan

Länge har jag försökt hitta det där trevliga med att ”gå på stan”. Men jag vet varken hur jag ska bära mig åt eller om det ens är möjligt.

När jag befinner mig i stadsmiljö blir mina steg jäktade, jag ransonerar min handelslista så att den bara innehåller det allra nödvändigaste och kontrollerar tiden stup i kvarten. Det är som om jag drabbas av omåttlig tidsbrist och måste göra allt så snabbt som möjligt. Det känns alltid jobbigt att gå på stan och jag vill för det mesta bara åka hem så fort jag kan.

Otaliga är de gånger jag har försökt ströva omkring på gator, titta i skyltfönster och sitta på caféer i all sköns ro, tro mig. Men de påträngande känslorna av obehag och att tiden rinner iväg lyckas alltid övervinna mina avsikter. Kan detta ha att göra med staden i sig eller är det bara jag som är oförmögen att trivas i städer?

Visserligen verkar de flesta andra finländska människor ute på stan inte att njuta speciellt mycket heller. När jag tänker efter är det nog ytterst få som ser ut att ägna sig åt bekymmersfritt spankulerande. Tänk om det är klimatet? Eller arkitekturen? Eller kanske kulturen?

Hur det än må vara så skulle jag mycket gärna vilja lära mig flanera, här i dessa breddgrader. Om inte annat får jag väl lov att bege mig söderut för att ägna mig åt dylika ting. Till Krakow till exempel. Minns du Jannica-san när vi var där?

/Matilda

Ett Förlorat Fotografi

Den femte oktober 2008 var jag på fotoutställningen Black & White på Ateneum i Helsingfors. På utställningen visades bilder tagna av japanska fotografer efter andra världskriget. Bilderna föreställde allt från föremål och människor förstörda av atombomben i Hiroshima och efterkrigstida familjer och vardagsliv.

På denhär utställningen fanns speciellt ett foto som berörde mig mycket. Jag tror att det var kompisen jag var på utställningen med som först pekade ut det, men jag tyckte genast om bilden av en man som satt och sov i en liten roddbåt vid standkanten. Fastän jag inte längre kommer ihåg fotot dyker det ändå upp en bild i mitt huvud när jag tänker på det.

Jag och min kompis stod ganska länge och beundrade detta fotografi. När utställningen var slut, och vi gick därifrån tänkte jag inte på det på en tid. Inte förrän konstnären här på bloggen berättade att hon också varit på utställningen. Jag mindes igen min favoritbild och frågade om den. Men konstnären Tilduri kom inte ihåg någon man i en båt.

Min utställningskompis och jag försökte utan resultat googla och wikipedia alla fotografer som haft sina foton utställda dendär dagen i September. Men fotot är förlorat, och utan att ens veta vem som tog det är våra chanser att hitta mannen i båten antagligen ganska små.

Jag har alvarligt övervägt att skicka e-mail till Ateneums personal och fråga. Om detta leder till några resultat låter jag er veta, för jag vill verkligen att alla ska få ta del av mitt förlorade fotografi. Så fint var det.

/Jannica

Ibland händer det sig

Det var mörkt när jag knarrande gick hemåt från skolan idag. Jag hade arbetat ända fram till klockan halv sju. Precis som igår var det ofantligt kallt och jag förbannade mitt val av skor för hundrafemtionde gången när jag plötsligt lade märke till snön. Hela marken glittrade så ovanligt vackert och hysteriskt av små, tydliga, snöflingor. Iskristallerna singlade ner i ett virrvarr, somliga åkte störtlopp medan andra långsamt och tvekande letade sig neråt för att stillsamt lägga sig över de andra kristallerna i snötäcket. Jag stannade under en gatlampa och betraktade dem. Ordentligt.

Jag blev alldeles ifrån mig.

www.snowcrystals.com

/Matilda

4 meter lakanstyg

Idag steg solen upp klockan 8.14 och sken till min stora förtjusning hela dagen! Trots den ilsket bitande kölden ville jag visa vädret min uppskattning genom att klä mig i röd tunika och röd kofta och komma en timme försent till skolan.

Under de senaste dagarna har jag tillverkat fyra träramar att spänna upp duk på. Det har varit ett himla arbete att få dem gjorda och speciellt kämpigt har det varit att komma överens med sågmaskinerna. Som extra bonus har jag gått omkring med sågspånsmjäll i håret och ett fint träpulverskägg på hakan.

I helgen inhandlade jag lakanstyg att spänna upp på mina ramar, men tyvärr visade det sig att endast äkta linnetyg lämpar sig för ändamålet eftersom ramarna är så pass stora. Så nu har jag 4 meter oblekt lakanstyg till ingen nytta. Jag skulle ju förstås kunna göra flaggor med texten "enflugaisoppan.blogspot.com" och smyga runt i natt och hissa upp dem runt om i Nykarleby. Eller så stuvar jag in tyget någonstans för att glömma bort det och överlycklig hitta det tre år senare med en massa briljanta idéer vad jag ska göra av det.

Idag svarvade jag även två dockor. Eller ja, min lärare svarvade och jag fick mestadels stå och se på. Imorgon ska jag kanske måla dockorna vita. Eller hej, jag kan klä in dem i lakanstyg!

/Matilda

汁の中の蝿

Eftersom jag står för det japanska här på bloggen, så har jag tagit det som min uppgift att översätta bloggens namn, En Fluga i Soppan, till japanska. En riktig utmaning.

För det första vet jag inte ens vad fluga heter på japanska. Det enda ord jag kan komma på är mushi 虫, vilket betyder insekt. Men En Insekt i Soppan fungerar ju inte, så jag blir helt enkelt tvungen att konsultera ordboken.

Fluga = Hae 蝿

På japanska heter soppa shiru 汁. Men jag vet inte om det ordet används för alla typer av soppor, eller bara väldigt japanska sådana, t.ex. misoshiru 味噌汁, alltså misosoppa. Jag tänker ändå satsa på att shiru funkar i detta sammanhang. Knappast kommer så många japski-talande personer att läsa den här bloggen...

Så kommer vi till den grammatikaliska delen. En Fluga i Soppan ska antagligen kastas om till Soppan i En Fluga, vilket får en helt annan innebörd på svenska. På japanska skulle det alltså bli Shiru no Naka no Hae 汁の中の蝿.

/Jannica

Vår Första Fluga

Glad vändag!

Som vänner kan man alltid starta en blogg tillsammans. Det har vi gjort.

Våra regler:

• En av oss ska skriva ett inlägg varannan dag.


• Vi får inte radera varandras skriverier.

Annars är allt tillåtet!