Telefonskräck

Jag har alltid tyckt att det är ytterst otrevligt att prata med folk på telefon. Man ser ju inte människan man pratar med och har ingen aning om vad denna egentligen tycker och tänker. Lite bättre är det om man pratar med goda vänner, men inte ens det är speciellt trevligt.

Då är det mycket bättre att prata med folk på riktigt. Man kan se deras gester och miner, och har kanske en aning om vad de tycker och tänker och det känns mycket trevligare. Att ringa till människor som man aldrig pratat med förut och inte alls vet hur de är som personer måste vara det värsta som finns! Tyvärr råkar man ut för sådana situationer i bland så att man måste ringa nån läskig okänd tant eller gubis, t.ex. då man söker sommarjobb.

Jag fick först diagnosen telefonskräck när min pappa för något år sen påpekade att jag led av det. Men vardagen fungerar ganska bra, även om man har telefonskräck. Det är något man kan lära sig leva med. Det är bara lite läskigt när det ringer på hemtelefonen och ingen annan är hemma. Då blir ju JAG tvungen att svara!

/Jannica

Som Elna, när hon satt vid sin dörr

Tillfällen när jag upplever något vackert vill jag inte höra skönheten förklarad i ord. Orden har en irriterande effekt att ta bort det vackra i det jag ser. Det kan även hända när jag läser eller hör på djupa analyser och recenssioner av konstutställningar, filmer, litteratur och musik. Jag upplever skönheten i mitt allra innersta, jag förstår den inte med förnuftet. Den uppstår som en explosion i hjärtat och själen. Skönhet gör mig mållös, och precis så vill jag också att det ska vara.





















/Matilda

Han med Håret

I onsdas åt jag lunch med en kompis på universitetets matservering. När vi stod och väntade i den långa kön hade vi ett par kineser bakom oss (åtminstone lät det väldigt mycket som om de talade kinesiska). En av dem hade världens roligaste frisyr. Hans hår var långt, vågigt och stod upp åt alla håll.

Kompisen som stod framför mig i kön påpekade att han mad håret faktist var en han. Eftersom han stod direkt bakom mig i kön kunde jag naturligtvis inte vända mig om och stirra ut honom. Det var liksom mer naturligt för kompisen som stod framför mig i kön att titta förbi mig åt mitt håll där kinesen stod.

I alla fall kunde jag spionera lite på honom när jag gick för att hämta bröd. Men då var hans gäng redan på väg från matsalen. Väl tillbaka vid mitt bord funderade jag och min kompis hur det kommer det sig att vi aldrig sett denna facinerande människa förut? Och borde vi utmana oss själva och gå och prata med honom om vi ser honom igen? Vi vet bara inte riktit vad vi skulle säga. Kanske kunde vi diskutera hans frisyr.

Vi såg i alla fall kinesen med håret en sista gång när han gick bort med sin bricka. Har vi tur så ser vi väl honom igen. Annars så hade vi i alla fall en väldigt spännande lunch.

/Jannica

Solsken och lathet

Såhär blev mina två dockor jag svarvade för ett tag sedan, de har fått en given plats på mitt arbetsbord i bildsalen. Dagar som denna, när inspirationen är puts veck (fastän solen skiner) och jag har tusen saker som borde göras men som jag inte orkar ta itu med, tittar de så snällt och överseende på mig trots att jag verkligen borde skämmas över min lathet.

/Matilda

Bloggen Avslöjas

När vi först startade bloggen bestämde vi oss för att inte berätta om den för någon till en början. Men hur vet man när en början tar slut? Häromdagen fick jag ett meddelande av konstnären här på bloggen, där hon förklarade att hon avslöjat den för en kompis som ville se bilder på hennes installation.

Detta är väl helt förstående med tanke på att en konstnär behöver någonstans att visa upp sina konstverk. Ändå blev jag lite chockad av meddelandet, vilket måste ha märkts, för de två kompisar jag hängde med just då undrade vad det riktigt stod i meddelandet. Så då var jag också tvungen att avslöja vår allt mindre hemliga blogg.

Men vad ska man egentligen med en blogg till om ingen läser den? Och vem skulle intressera sig för vad vi skriver här om inte människor som vi känner? Så kanske är det inte så farligt att bloggens hemlighetsgrad sjunker.

Farmor som också var i närheten när meddelandet kom och som hörde förklaringen om bloggen undrade bekymrat om det inte är farligt att ha blogg.

/Jannica

These Are Not My Memories

I torsdags hade vi Open Studios på skolan och då ställde jag ut min första installation (någonsin) som jag gjorde under en två veckor lång workshop, ledd av gästkonstnären Kathrin Borer. Breven som jag nämnde i ett tidigare inlägg använde jag till att täcka lådornas insidor med. Men jag använde inte originalen förstås, utan jag tog först spegelvända kopior av dem och sedan gjorde jag avtryck direkt på träet med hjälp av thinner.

(Klicka på bilderna för förstoring)
























































/Matilda

Japskit i Finland

Jag tänkte härmed tipsa alla Japan intresserade människor något man kan göra om man vill uppleva något japskit utan att för dens skull vara tvungen att åka ända bort till Japan.

Vasabladet måste vara århundradets tidnig. Nu har de igen skrivit om något japskit, dvs japanska utställningar i Helsingfors. Jag rekommenderar varmt alla (fast jag inte själv sett den) att gå och se utställningen "Solgudinnans döttrar - Japansk kvinnlighet". Den hålls fram till 17.5.2009 på detdär konstmuséet i Helsingfors vars namn är helt omöjligt att uttala: Sinebrychoffs konstmuseum. På deras hemsida kan ni läsa mer om saken.

Är man ändå i Helsingfors så rekommenderar jag starkt att man går och lunchar på Ichiban Sushi 一番寿司. Någon japski som besökte Helsingfors lär ha sagt att det är den bästa sushi han någonsin ätit utanför Japan.

/Jannica

Edla Ven

Idag har jag rotat i mina farföräldrars gamla grejjer och fyndat bland annat en vacker tapetrulle och massvis med gamla brev, några av dem skrivna på 1800-talet. Jag ska kanske använda mig av dessa i en installation som jag håller på med för tillfället, men jag vet inte riktigt på vilket sätt ännu.

Det är lustigt hur snabbt språket och skrivstilen förändras, jag kan nätt och jämt stava mig till orden i breven och det krävs endel genomläsningar innan jag förstår innebörden i meningarna. Jag är inte säker på om stavningen ändrat eller om det är stavfel från skribentens sida för ä och e tycks ha bytt plats i var och vartannat ord i ett av breven. Han skriver t.ex: ärbjuda, ven, egodelar, verden och härren.
















Adjö Adjö, far vel!

/Matilda

"You Know"

I och med mina engelskastudier förväntas jag att gå en kurs som heter Academic Writing. Som det hörs på namnet ska man alltså lära sig att skriva texter i akademisk stil, och inom två veckor borde jag ha en sådan text på sju sidor skriven.

Denna kurs är jobbig nog i sig, utan att vår föreläsare sätter in uttrycket "You know" i varje meningar. Ofta flera gånger i samma mening. Alla som går denna kurs måste ha lagt märke till detta, förutom möjligtvis föreläsaren själv, för då skulle han antagligen genast skuta upp med det.

Förutom att vara ett stort störande element tar hans you-knowande också allt fokus från det han säger, så att man istället sitter där och väntar på nästa gång uttrycket dyker upp, och kanske till och med räknar hur många gånger han har sagt det under de senaste fem minuterna.

You know you know you know you know you know you know you know you know you know you...

Någon borde göra honom uppmärksam på detta. Men hur gör man en sådan sak utan att såra någon? En anonym lapp i hans postfack kunde kanske vara en idé. "Hej! Vet du om att du säger 'You know' i var och varannan mening? Sluta med det, tack!"

Så försök lyssna efter om ni själva använder något uttryck lite väl ofta. Folk kommer inte att orka lyssna på vad ni har att säga efter ett tag. Tro mig, jag vet.

/Jannica

Nu är det oktober

Såhär brukar jag tänka: Mars och oktober är varandras motsvarigheter, liksom januari och december, november och februari. De borde motsvara varandra när det gäller ljusmängden. Men oktober känns ändå mycket mycket ljusare och trevligare än mars. Suck...

I Åbo konstmuseum såg jag i fredags detta konstverk av Maria Lindberg:















/Matilda