Vår (vår) Saga

Det var en gång ett skräp i ögat. Ungefär som en fluga i soppan. Det kände på sig att det inte var välkommet och försökte leta sig bort. Men det visade sig vara svårare än skräpet först hade trott. Eftersom skräpet inte kunde prata, kunde det inte ursäkta sig. Ägaren till ögat, Herr Tistelqvist, blev arg på skräpet och började skrika och hoppa omkring.

Förskräckt och ängsligt gömde sig skräpet ännu djupare in under ögonlocket och bad en stilla bön. Detta hjälpte föga. Istället blev Herr Tistelqvist bara allt mer desperat. Han tog på sig ytterrocken och begav sig till traktens berömda ögonläkare. Det var en vacker vårdag och på vägen dit blev han tvungen att passera en stor bil som rengjorde gatorna så dammet yrde vida omkring. Plötsligt stack det till i Herr Tistelqvists andra öga!

Halvt förblindad tog han sig fram till läkarens klinik och fick genast sina ögon undersökta. Läkaren skrattade och sa att det enda han kunde ordinera som botemedel var en skvätt tårar. Men Herr Tistelqvist var en väldigt hård man som aldrig grät. Förödmjukad och allt mer förfärad steg han ut på gatan igen. Han gick hem och ringde sin gamla mor.

"Försök att glömma bort skräpen så ska du nog se att de försvinner" rådde hon honom. Precis innan han lade på luren kunde han höra hur hans mor gav ifrån sig ett fnissande läte, som om hon under hela deras samtal hade försökt hålla sig för skratt. Herr Tistelqvist kände sig sårad och kunde förnimma en obekant brännande känsla bakom ögonen och fick en märklig klump i halsen. Han blev tvungen att reta på sig och samla sina tankar. Raskt ruskade han bort de ovälkomna känslorna och försökte tänka på annat istället.

En hel vecka gick Herr Tistelqvist omkring med irriterade och smärtande ögon. "Ett sådant elände" tänkte han där han satt hemma i sin gungstol och lyssnade på sin gamla radio. Han intresserade sig mest för nyheterna, eftersom det rapporterades om olika katastrofer runt om i världen. "Jag har ju i alla fall det inte lika bedrövligt som många andra" tröstade han sig då med att tänka.

Så en dag efter nyheterna, när Herr Tistelqvist reste sig ur gungstolen för att gå och koka kaffe, började en vacker och sorglig melodi ljuda ur den gamla radion. Han stannade till och stirrade på radion med en förbryllad min. Rummet blev plötsligt suddigt och började gunga så våldsamt för hans ögon att han blev tvungen att grabba tag i ryggen på gungstolen för att hålla balansen. Till råga på allt märkte han att hans underläpp darrade kraftigt. Herr Tistelqvist sjönk med svaga knän tillbaka ner i gungstolen.

De båda skräpen som hade lagt sig till rätta i Herr Tistelqvists ögon blev med ens dyblöta. De skjöldes med en hejdlös kraft ur sina gömställen och sveptes med i de plötsliga tårfloderna som sipprade ut i ögonvrårna. De rann ner längs med näsan och föll PLASK ner på golvet.

De båda skräpen fick syn på varandra. En pinsam tystnad varade mellan de tu. De kunde bara ligga där på golvet och lyssna på Herr Tistelqvists snyftande och snörvlande. Men som ni alla vet, så säger blickar mer än tusen ord.


Glad Påsk!

Önskar:
Jannica och Tilduri