Jag har just kommit återvänt från tre dagars snowboardande i Lappland. En väldigt skojjsam resa. Och när jag inte åkt snowboard har jag övat kanji 漢字 och lyssnat på musik. Det är nu musiken jag tänkte skriva lite mer om. Och då en viss låt som heter Baka na Hito バカな人.
Det är en artist som heter 雅-Miyavi- (och som har världens finaste tatueringar) som sjunger låten i fråga. En dag i ankarliften berättade min snowboardkompis om en bit av låttexten till Baka na Hito. Och den är så fin så jag tänker citera den här.
はじめて下の名前で呼んでくれた時
Hajimete shita no namae de yonde kureta toki
The first time you called me by my first name
すぐには返事しなかったけど
Sugu ni wa henji shinakatta kedo
I didn't answer right away
本当は死んでもいいほどうれしかった
Hontou wa shindemo ii hodo ureshikatta
But the truth is, I was so happy I could die
Bör läggas märke till att personers förnamn inte används hursomhelst i Japan, alltså är det en ganska stor grej. Glöm nu inte att lyssna på hela låten!
/Jannica
måndag 13 april 2009
lördag 4 april 2009
Vår (vår) Saga
Det var en gång ett skräp i ögat. Ungefär som en fluga i soppan. Det kände på sig att det inte var välkommet och försökte leta sig bort. Men det visade sig vara svårare än skräpet först hade trott. Eftersom skräpet inte kunde prata, kunde det inte ursäkta sig. Ägaren till ögat, Herr Tistelqvist, blev arg på skräpet och började skrika och hoppa omkring.
Förskräckt och ängsligt gömde sig skräpet ännu djupare in under ögonlocket och bad en stilla bön. Detta hjälpte föga. Istället blev Herr Tistelqvist bara allt mer desperat. Han tog på sig ytterrocken och begav sig till traktens berömda ögonläkare. Det var en vacker vårdag och på vägen dit blev han tvungen att passera en stor bil som rengjorde gatorna så dammet yrde vida omkring. Plötsligt stack det till i Herr Tistelqvists andra öga!
Halvt förblindad tog han sig fram till läkarens klinik och fick genast sina ögon undersökta. Läkaren skrattade och sa att det enda han kunde ordinera som botemedel var en skvätt tårar. Men Herr Tistelqvist var en väldigt hård man som aldrig grät. Förödmjukad och allt mer förfärad steg han ut på gatan igen. Han gick hem och ringde sin gamla mor.
"Försök att glömma bort skräpen så ska du nog se att de försvinner" rådde hon honom. Precis innan han lade på luren kunde han höra hur hans mor gav ifrån sig ett fnissande läte, som om hon under hela deras samtal hade försökt hålla sig för skratt. Herr Tistelqvist kände sig sårad och kunde förnimma en obekant brännande känsla bakom ögonen och fick en märklig klump i halsen. Han blev tvungen att reta på sig och samla sina tankar. Raskt ruskade han bort de ovälkomna känslorna och försökte tänka på annat istället.
En hel vecka gick Herr Tistelqvist omkring med irriterade och smärtande ögon. "Ett sådant elände" tänkte han där han satt hemma i sin gungstol och lyssnade på sin gamla radio. Han intresserade sig mest för nyheterna, eftersom det rapporterades om olika katastrofer runt om i världen. "Jag har ju i alla fall det inte lika bedrövligt som många andra" tröstade han sig då med att tänka.
Så en dag efter nyheterna, när Herr Tistelqvist reste sig ur gungstolen för att gå och koka kaffe, började en vacker och sorglig melodi ljuda ur den gamla radion. Han stannade till och stirrade på radion med en förbryllad min. Rummet blev plötsligt suddigt och började gunga så våldsamt för hans ögon att han blev tvungen att grabba tag i ryggen på gungstolen för att hålla balansen. Till råga på allt märkte han att hans underläpp darrade kraftigt. Herr Tistelqvist sjönk med svaga knän tillbaka ner i gungstolen.
De båda skräpen som hade lagt sig till rätta i Herr Tistelqvists ögon blev med ens dyblöta. De skjöldes med en hejdlös kraft ur sina gömställen och sveptes med i de plötsliga tårfloderna som sipprade ut i ögonvrårna. De rann ner längs med näsan och föll PLASK ner på golvet.
De båda skräpen fick syn på varandra. En pinsam tystnad varade mellan de tu. De kunde bara ligga där på golvet och lyssna på Herr Tistelqvists snyftande och snörvlande. Men som ni alla vet, så säger blickar mer än tusen ord.
Glad Påsk!
Önskar:
Jannica och Tilduri
Förskräckt och ängsligt gömde sig skräpet ännu djupare in under ögonlocket och bad en stilla bön. Detta hjälpte föga. Istället blev Herr Tistelqvist bara allt mer desperat. Han tog på sig ytterrocken och begav sig till traktens berömda ögonläkare. Det var en vacker vårdag och på vägen dit blev han tvungen att passera en stor bil som rengjorde gatorna så dammet yrde vida omkring. Plötsligt stack det till i Herr Tistelqvists andra öga!
Halvt förblindad tog han sig fram till läkarens klinik och fick genast sina ögon undersökta. Läkaren skrattade och sa att det enda han kunde ordinera som botemedel var en skvätt tårar. Men Herr Tistelqvist var en väldigt hård man som aldrig grät. Förödmjukad och allt mer förfärad steg han ut på gatan igen. Han gick hem och ringde sin gamla mor.
"Försök att glömma bort skräpen så ska du nog se att de försvinner" rådde hon honom. Precis innan han lade på luren kunde han höra hur hans mor gav ifrån sig ett fnissande läte, som om hon under hela deras samtal hade försökt hålla sig för skratt. Herr Tistelqvist kände sig sårad och kunde förnimma en obekant brännande känsla bakom ögonen och fick en märklig klump i halsen. Han blev tvungen att reta på sig och samla sina tankar. Raskt ruskade han bort de ovälkomna känslorna och försökte tänka på annat istället.
En hel vecka gick Herr Tistelqvist omkring med irriterade och smärtande ögon. "Ett sådant elände" tänkte han där han satt hemma i sin gungstol och lyssnade på sin gamla radio. Han intresserade sig mest för nyheterna, eftersom det rapporterades om olika katastrofer runt om i världen. "Jag har ju i alla fall det inte lika bedrövligt som många andra" tröstade han sig då med att tänka.
Så en dag efter nyheterna, när Herr Tistelqvist reste sig ur gungstolen för att gå och koka kaffe, började en vacker och sorglig melodi ljuda ur den gamla radion. Han stannade till och stirrade på radion med en förbryllad min. Rummet blev plötsligt suddigt och började gunga så våldsamt för hans ögon att han blev tvungen att grabba tag i ryggen på gungstolen för att hålla balansen. Till råga på allt märkte han att hans underläpp darrade kraftigt. Herr Tistelqvist sjönk med svaga knän tillbaka ner i gungstolen.
De båda skräpen som hade lagt sig till rätta i Herr Tistelqvists ögon blev med ens dyblöta. De skjöldes med en hejdlös kraft ur sina gömställen och sveptes med i de plötsliga tårfloderna som sipprade ut i ögonvrårna. De rann ner längs med näsan och föll PLASK ner på golvet.
De båda skräpen fick syn på varandra. En pinsam tystnad varade mellan de tu. De kunde bara ligga där på golvet och lyssna på Herr Tistelqvists snyftande och snörvlande. Men som ni alla vet, så säger blickar mer än tusen ord.
Glad Påsk!
Önskar:
Jannica och Tilduri
torsdag 2 april 2009
メンマ対MeMMa
Snart är påsken här igen, och det är dags att äta memma. Tycker man inte om den finländska varianten, så finns alltid möjligheten att åka till Japan och äta menma メンマ (uttalas nästan identiskt med memma). Detta lärde jag mig idag. Sen gick jag direkt in på Wikipedia och läste mer om saken. Det här lärde jag mig.
Menma メンマ/麺麻/麺碼 is a Japanese condiment (=smaktillsats/krydda) made from dried bamboo. It is a common topping for noodle soup and raamen. Menma is also known as shinachiku シナチク, but this term is now being phased out due to the negative connotations of the word shina 支那/ シナ (Japanese transliterations for the Chinese character compound "支那" which is viewed by some Chinese people as a highly offensive racist term for China).
Vad jag har hört så smakar inte menma så bra den heller, så om man inte är så förtjust i den finländska varianten är det kanske bäst att inte äta någon memma överhuvudtaget. Det finns ju påskägg också!
/Jannica
Menma メンマ/麺麻/麺碼 is a Japanese condiment (=smaktillsats/krydda) made from dried bamboo. It is a common topping for noodle soup and raamen. Menma is also known as shinachiku シナチク, but this term is now being phased out due to the negative connotations of the word shina 支那/ シナ (Japanese transliterations for the Chinese character compound "支那" which is viewed by some Chinese people as a highly offensive racist term for China).
Vad jag har hört så smakar inte menma så bra den heller, så om man inte är så förtjust i den finländska varianten är det kanske bäst att inte äta någon memma överhuvudtaget. Det finns ju påskägg också!
/Jannica
onsdag 1 april 2009
Var jag med i någons kuliss?
Idag åkte jag en sväng till Jeppis med klasskompisen Emilie, för att prova tröjor och konsumera svarta strumpor, som av någon anledning bestod till 70% av bambu, från Prisma. Vi fikade, traskade i snöslasket och hade ett samtal som tog många slumpmässiga och intressanta krokar hit och dit. Sådär som när tankarna snurrar i huvudet och faller likt dominobrickor, den ena tanken leder till den andra.
När jag kom hem till Nykarleby började jag fundera på människorna jag såg och hörde. De där människorna som rörde sig i kulisserna, de som tillhörde bakgrunden och sammanhanget. Människorna som jag inte alls kände, och som jag kanske inte kommer att se igen. Det var bara ett fåtal personer som jag verkligen kunde plocka fram ur minnet, som jag råkade lägga märke till. De flesta förblev dock suddiga. Jag kunde inte ens minnas ansiktet på kassaflickan i Prisma.
Jag minns tydligt cykelhjälmsfamiljen som satt på samma café som oss, och jag minns en gråhårig sliten kvinna med en grön prismakorg. Jag såg och mindes också två unga gymnasieflickor, eftersom jag hörde lite av deras samtal, som handlade om någon fest och någon kille. Expediten i Lindex borde jag också minnas, för hon såg så otroligt sur ut att jag inte ens förmådde ge henne ett pyttelitet leende eller säga tack när hon gav mig påsen och kvittansen. Dessa skulle jag känna igen om jag såg dem pånytt. Men resten kan jag inte hitta hur jag än letar i minnet. Ändå befann de sig där lika mycket (eller litet) som personerna jag kunde minnas. Minns någon månne mig?
/Matilda
När jag kom hem till Nykarleby började jag fundera på människorna jag såg och hörde. De där människorna som rörde sig i kulisserna, de som tillhörde bakgrunden och sammanhanget. Människorna som jag inte alls kände, och som jag kanske inte kommer att se igen. Det var bara ett fåtal personer som jag verkligen kunde plocka fram ur minnet, som jag råkade lägga märke till. De flesta förblev dock suddiga. Jag kunde inte ens minnas ansiktet på kassaflickan i Prisma.
Jag minns tydligt cykelhjälmsfamiljen som satt på samma café som oss, och jag minns en gråhårig sliten kvinna med en grön prismakorg. Jag såg och mindes också två unga gymnasieflickor, eftersom jag hörde lite av deras samtal, som handlade om någon fest och någon kille. Expediten i Lindex borde jag också minnas, för hon såg så otroligt sur ut att jag inte ens förmådde ge henne ett pyttelitet leende eller säga tack när hon gav mig påsen och kvittansen. Dessa skulle jag känna igen om jag såg dem pånytt. Men resten kan jag inte hitta hur jag än letar i minnet. Ändå befann de sig där lika mycket (eller litet) som personerna jag kunde minnas. Minns någon månne mig?
/Matilda
söndag 29 mars 2009
Telefonskräck
Jag har alltid tyckt att det är ytterst otrevligt att prata med folk på telefon. Man ser ju inte människan man pratar med och har ingen aning om vad denna egentligen tycker och tänker. Lite bättre är det om man pratar med goda vänner, men inte ens det är speciellt trevligt.
Då är det mycket bättre att prata med folk på riktigt. Man kan se deras gester och miner, och har kanske en aning om vad de tycker och tänker och det känns mycket trevligare. Att ringa till människor som man aldrig pratat med förut och inte alls vet hur de är som personer måste vara det värsta som finns! Tyvärr råkar man ut för sådana situationer i bland så att man måste ringa nån läskig okänd tant eller gubis, t.ex. då man söker sommarjobb.
Jag fick först diagnosen telefonskräck när min pappa för något år sen påpekade att jag led av det. Men vardagen fungerar ganska bra, även om man har telefonskräck. Det är något man kan lära sig leva med. Det är bara lite läskigt när det ringer på hemtelefonen och ingen annan är hemma. Då blir ju JAG tvungen att svara!
/Jannica
Då är det mycket bättre att prata med folk på riktigt. Man kan se deras gester och miner, och har kanske en aning om vad de tycker och tänker och det känns mycket trevligare. Att ringa till människor som man aldrig pratat med förut och inte alls vet hur de är som personer måste vara det värsta som finns! Tyvärr råkar man ut för sådana situationer i bland så att man måste ringa nån läskig okänd tant eller gubis, t.ex. då man söker sommarjobb.
Jag fick först diagnosen telefonskräck när min pappa för något år sen påpekade att jag led av det. Men vardagen fungerar ganska bra, även om man har telefonskräck. Det är något man kan lära sig leva med. Det är bara lite läskigt när det ringer på hemtelefonen och ingen annan är hemma. Då blir ju JAG tvungen att svara!
/Jannica
måndag 23 mars 2009
Som Elna, när hon satt vid sin dörr
Tillfällen när jag upplever något vackert vill jag inte höra skönheten förklarad i ord. Orden har en irriterande effekt att ta bort det vackra i det jag ser. Det kan även hända när jag läser eller hör på djupa analyser och recenssioner av konstutställningar, filmer, litteratur och musik. Jag upplever skönheten i mitt allra innersta, jag förstår den inte med förnuftet. Den uppstår som en explosion i hjärtat och själen. Skönhet gör mig mållös, och precis så vill jag också att det ska vara.
/Matilda
/Matilda
lördag 21 mars 2009
Han med Håret
I onsdas åt jag lunch med en kompis på universitetets matservering. När vi stod och väntade i den långa kön hade vi ett par kineser bakom oss (åtminstone lät det väldigt mycket som om de talade kinesiska). En av dem hade världens roligaste frisyr. Hans hår var långt, vågigt och stod upp åt alla håll.
Kompisen som stod framför mig i kön påpekade att han mad håret faktist var en han. Eftersom han stod direkt bakom mig i kön kunde jag naturligtvis inte vända mig om och stirra ut honom. Det var liksom mer naturligt för kompisen som stod framför mig i kön att titta förbi mig åt mitt håll där kinesen stod.
I alla fall kunde jag spionera lite på honom när jag gick för att hämta bröd. Men då var hans gäng redan på väg från matsalen. Väl tillbaka vid mitt bord funderade jag och min kompis hur det kommer det sig att vi aldrig sett denna facinerande människa förut? Och borde vi utmana oss själva och gå och prata med honom om vi ser honom igen? Vi vet bara inte riktit vad vi skulle säga. Kanske kunde vi diskutera hans frisyr.
Vi såg i alla fall kinesen med håret en sista gång när han gick bort med sin bricka. Har vi tur så ser vi väl honom igen. Annars så hade vi i alla fall en väldigt spännande lunch.
/Jannica
Kompisen som stod framför mig i kön påpekade att han mad håret faktist var en han. Eftersom han stod direkt bakom mig i kön kunde jag naturligtvis inte vända mig om och stirra ut honom. Det var liksom mer naturligt för kompisen som stod framför mig i kön att titta förbi mig åt mitt håll där kinesen stod.
I alla fall kunde jag spionera lite på honom när jag gick för att hämta bröd. Men då var hans gäng redan på väg från matsalen. Väl tillbaka vid mitt bord funderade jag och min kompis hur det kommer det sig att vi aldrig sett denna facinerande människa förut? Och borde vi utmana oss själva och gå och prata med honom om vi ser honom igen? Vi vet bara inte riktit vad vi skulle säga. Kanske kunde vi diskutera hans frisyr.
Vi såg i alla fall kinesen med håret en sista gång när han gick bort med sin bricka. Har vi tur så ser vi väl honom igen. Annars så hade vi i alla fall en väldigt spännande lunch.
/Jannica
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)